gräs, o. s. v. Desse föregifva, att om ej någon silfverpenning gifves signerskan, skall det ej hjelpa, så att egennyttan är ock här med.» [1]
Till och med i vår egen tid, lefva både saken och föreställningssättet ännu qvar hos Wärendsfolket, ehuru allt mera vikande undan för en nyare tids förändrade verldsåskådning.
Efter gammal wärendsk folktro, eger således den kloke, kloka qvinnan eller signelskan i sin makt, att, genom läsning, upphäfva tydorna, kraften eller den osynliga inflytelsen af alla väsen i naturen, af hvad slag de ock må vara. Detta heter i Wärends-målet att döfva. Den kloke förmår, att, med sin besvärjning, döfva eld, döfva svärd, döfva krut, döfva domaren, döfva ovänner, o. s. v. Döfvar han en menniska, så verkas hos denna menniska en förändring i sinnes-art, som äfven får namn af hågvändning. Men oftast användes besvärjningen, för att mana eller vita bort orena djur, såsom mask, loppor och löss, ormar, råttor, vargar och annan ohyra, eller att döfva värk och läsa bort sjukdom, denna senare då alltid fattad, antingen såsom sjelf ett ondt naturväsen, eller såsom en af orena och onda naturväsen vållad förgerning. Det är mest för detta ändamål, som läsningen varit allmänt brukad af wärendska kloka ända in i senare tider.
Vid bot med läsning och signelse, går man till väga på olika sätt. Det i Wärend mest bekanta är, att döfva värk eller läsa bort förgerning uppå en
- ↑ Gaslander, anf. arb. s. 57.
