Hoppa till innehållet

Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/417

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
409
§ 103. Bot med Läsning och Signelse.

jordfast sten. Denna sten må då alltid sökas norrut ifrån stugan. Till denna sten begifver sig den sjuke eller förgjorde, åtföljd af signelskan, begge tigande och fastande, någon thorsdags- (eller söndags-) morgon förr än sol går upp. Den sjuke sätter sig på stenen, med ansigtet vändt emot öster, och så att han vidrörer stenen med någon obetäckt del af sin kropp. Är den sjuke ett spädt barn, så hålles detta naket uppå sin moders bara knä. Signelskan upprepar nu halfhögt läsningen, antingen en eller tre gånger, medan hon lika många gånger går omkring stenen ansyls, d. v. s. mot solen, ifrån höger till venster. Efter läsningens slut spottar hon på marken tre gånger, och vid hemgåendet må ingendera se sig tillbaka.

Skall den kloke stämma blod, läsa bort värk eller bota på någon, som icke är personligen tillstädes, så stiger han sjelf upp på den jordfasta stenen, vänder sig emot solen och upprepar sin läsning tre gånger, hvarefter han likaledes tre gånger spottar på marken.

Sker läsningen inom hus, vare sig att förgerningen är på folk eller på fä, så utföres den gemenligen under strykningar, antingen med blotta handen eller med en hvättje-sten, en hår-borste och en ull-sax. Strykningen göres alltid ansyls, omkring det sjuka stället, och för hvarje strykning läses och spottas på marken. Äfven botas somlig förgerning sålunda, att den kloke tager den sjuke med fem fingrar om hakan och läser:

Jag skall dig bota
med tolf goda Guds änglar