Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/440

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
432
Kap. III. Hedna-tro.

(§ 97) och af det talade ordet (§ 98), i deras högsta uppenbarelse och i deras riktning emot det eviga. Denna makt blef större, i mån af den hängifvenhet, hvarmed menniskan i bönen öppnar sitt sinne för det gudomliga och låter sitt väsen deraf genomträngas. Bönen antog derföre ifrån äldsta tider gerna en rythmisk form, och höjde sig i den christna kyrkan tidigt till psalm och kyrkosång.

Bönen har i alla tider förmått mycket eller haft stora tydor. I dess äldsta och enklaste form kunde man med bön och offer försona vredgade gudar och naturväsen. I medeltiden kunde den fromme, genom bön och goda gerningar, höja sig till helgon, såsom sådant befalla öfver naturen, göra tecken och bota sjukdom, samt, med kraften af sin vilja, nedkalla himmelens änglar till skydd öfver menniskan och dess företag. Och, i vår egen renade troslära, behåller bönen samma i menniskans väsen grundade betydelse, om vi än nu mera förnämligast afse dess eviga makt, att höja den religiösa känslan, rena sinnet, och stärka viljekraften till det goda i tanke och handling.

Hos Wärends-folket bibehålla sig ännu några katholska böner ifrån medeltiden. De uttrycka alla det åskådningssätt, som vi nyss påpekat. Genom böner, mest till Jungfru Maria, kan menniskan således afbedja regn, fördrifva allt ondt ifrån huset och nedkalla änglarne till skydd af nattens hvila. Äfven sjelfva den yttre formen är af en rörande enfald och barnafrom oskuld. De medeltids-böner, som vi här anföra, äro dels i förra hälften af 1700-talet