likaledes, att en hederlig bonde, Anders i Sporreqvarn, på skärthorsdags-morgonen steg tidigt upp och tog upp sina åla-lanor, klädd i bara skjortan. Derefter sköljde han lanorna i ån. Under denna förrättning blef han sedd af en dansk qvinna, en »gropare-hustru». Straxt lät denna ett ondt tal och rykte utgå i bygden, att hon, på skärthorsdagsmorgonen, sett Anders och hans hustru stå midt i ån; att de hållit i händerna en kärne-törel och stått nakna och kärnat. Anders och hans hustru funno sin ära så kränkt häraf, att de, vid tinget med Albo härad, d. 6 Dec. s. å., uppträdde inför rätta och värjde sitt goda namn med en lagligen gången tolfmanna-ed. — I dymmelveckan kunde trollbackorna taga nyttan af andras kreatur, genom att gifva åt sina kor af deras mjölk. I skärdagarne göra de ock sina Trollharar, Bjergaharar eller Diharar, af sticke-stubbar, som på någon thorsdagsqväll blifvit brända i båda ändar, samt af ett gammalt såll (jfr. §§ 26, 52, 75, 86, 98). Dessa diharar äro pukar eller orena väsen, som dia mjölken af grannarnes kor, så att sjelfva bloden kommer ut, när egaren sjelf vill mjölka. Medan dihararne löpa omkring, spilla de stundom af smöret som de samlat; detta smör hittas då på marken, såsom ett gult slem eller en gul svamp, och får i Wärend namn af Trollsmör. Skärer man i sådant troll-smör med vådastål (ɔ: stål af något egg-jern, som af våda blifvit sönderbrutet), så kommer blod ut. Stryker man deraf på bakstammen af sitt skepp eller båt, så får man hvad vind man helst vill. Piskar man det med hagtorn och kastar det i ugnen eller på elden, så kommer
