oräkneliga anklagelser för »trolldom och förgörelse», »trolldom eller vindskepelighet», »trolldom, lefjeri eller signelser», »kuseri» o. s. v. Och hela detta forntida åskådningssätt bibehöll sig, icke allenast i samhällets understa lager, utan jemväl hos de högre samhälls-klasserna. Vi hafva sålunda nyss anfört, hurusom välbördig Bengt Jönsson till Lästad, år 1624, trodde sig ha blifvit förgjord af sin landbo Peder Jönssons hustru i Oby. Äfven förekommer i Konga härads dombok, för år 1628, hurusom en enka i Thorsås blef dömd att slita ris vid domkyrkan, för det »hon brukat vindskepelighet på den vördige herrens, Bispens i Wexiö dotter, Gertrud Persdotter».
Många af dessa beskyllningar för trolldom, ofta uppkomna af de ringaste orsaker, afstadnade dermed, att den oskyldigt misstänkte sjelf upptog saken, kallade sin vederdeloman inför tinget, att der fästa fot eller styrka sin anklagelse, och så värjde sig med att gå lag, eller med laggärds-män, d. v. s. genom en värjemåls-ed, gången af dannemän och danneqvinnor. I de fall, när saken upptogs till ransakning och dom, inträffade ännu på denna tid icke sällan, att man efter medeltids-sed vädjade till Guds dom, medelst Vattenprofvet. Sålunda blef, år 1610, i Sunnerbo härad Elin i Horsnäs pröfvad på vattnet och flöt. Hon sade då, att »hon ej trodde hennes Gud skulle så hafva svikit henne», och, »hade jag lydt Thures Berta, och haft min egen särk på och bundit brösten åt mig med en lista, så hade jag sjunkit». År 1618 blef i Konga härad Ingeborg Boges dotter likaledes pröfvad på vattnet. »Sedan hon kom på vattnet, flöt hon lättare än
