Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/468

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
460
Kap. III. Hedna-tro.

igenom annor tillfälle, och, der liken finnas igen; då pläga inte ärligt folk sådana ynkeliga fallna lik röra eller vidkomma, utan mästermannen plägar gemenligen dit kallas, till sådana rum, och handla med sådana lik efter föregången dom och sentens, likasom med annan lefvandes missgerningskropp, som honom blifver öfverantvardad.» Föreställningen om sjelfspillingars lik, såsom ytterligt oskära, bibehåller sig för öfrigt än i dag, och att vidröra en sjelfspilling, eller f. ex. skära ned en sjelfmördare som hängt sig, räknas af Wärendsfolket för ett rackare-göra, som ingen ärlig man kan åtaga sig.

§ 113. Menniskan fattade ifrån början allt naturlif såsom odödligt. Detta lif, personifieradt i otaliga väsen, hade i den synliga naturen blott sin tillfälliga uppenbarelseform. Alla väsen, träd, djur, menniskor, naturvättar och gudar kunde derföre skifta hamn och förvandlas, vare sig genom egen kraft eller genom andra, starkare väsens tydor. Döden var likaledes blott en förvandling, i hvilken väsenet afklädde sig sin tillfälliga kropp eller hamn, för att straxt å nyo uppträda under en ny skepnad.

Vi hafva i det föregående funnit åtskilliga spår af detta äldsta, rent mythiska åskådningssätt. Men framför allt hafva spår deraf bibehållit sig i folktron om mennisko-väsenets tillvaro efter döden. Många märkliga drag hänvisa således till ett uråldrigt föreställningssätt, enligt hvilket mennisko-väsenet efter döden förvandlade sig till ett djurväsen; eller samma folktro, som vi i österlandet återfinna i den bekanta läran om själavandringen.