Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/469

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
461
§ 113. Menniskovesenet efter döden. Själa-vandringen. § 114. Draken.

Åtskilliga drag af denna forntida själavandringslära meddelas i det följande (§§ 114—117), såsom de ännu lefva i Wärend och äfven i andra delar af vårt land. Mycket kunde ytterligare tilläggas ifrån olika svenska lands-orter. Om storken, som i Skåne hålles för en helig fogel, så att armen tros vissna bort på den som dödar honom, är det en folktro i Onsjö härad, att han är en hafgalen (ɔ: snål) prest, som efter döden blifvit förvandlad till fogel, till straff för sin snålhet. Ett slags mygg får i Södermanland, i trakten af Eskilstuna, namn af Käring-själar, o. s. v.

§ 114. Menniskor, som i forntiden nedgräft gods lönligen i jorden, blefvo enligt wärendska folktron straffade på olika sätt. Var skattgömmaren en man, så förvandlade han sig efter döden till en stor Orm (jfr.§ 85) eller Drake. Han ligger då och rufvar på sina medel, der han fordom nedgräft dem, för det mesta i gamla rör och ättehögar, och på ställen i jorden, der det rungar när man går öfver. Ett sådant rör eller annat ställe, hvarest draken bor eller annars plägar hålla sig, kallas i Wärend ett Draka-bo eller Draka-rör, och godset, som der gömmes, säges vara Draka-medel. Man håller dock före, att sådana nedgräfda medel, tillika med draken som rufvar öfver dem, sjunka för hvarje år allt djupare och djupare ned i jorden.

Draken visar sig både om dagen och om natten. Om dagen är han såsom en stor orm, tjock som ett mans-lår, med klufven stjert och en mahn, som löper utåt ryggen, såsom en häst-mahn. Han