Åtskilliga drag af denna forntida själavandringslära meddelas i det följande (§§ 114—117), såsom de ännu lefva i Wärend och äfven i andra delar af vårt land. Mycket kunde ytterligare tilläggas ifrån olika svenska lands-orter. Om storken, som i Skåne hålles för en helig fogel, så att armen tros vissna bort på den som dödar honom, är det en folktro i Onsjö härad, att han är en hafgalen (ɔ: snål) prest, som efter döden blifvit förvandlad till fogel, till straff för sin snålhet. Ett slags mygg får i Södermanland, i trakten af Eskilstuna, namn af Käring-själar, o. s. v.
§ 114. Menniskor, som i forntiden nedgräft gods
lönligen i jorden, blefvo enligt wärendska folktron
straffade på olika sätt. Var skattgömmaren en man,
så förvandlade han sig efter döden till en stor Orm
(jfr.§ 85) eller Drake. Han ligger då och rufvar på
sina medel, der han fordom nedgräft dem, för det
mesta i gamla rör och ättehögar, och på ställen i
jorden, der det rungar när man går öfver. Ett
sådant rör eller annat ställe, hvarest draken bor eller
annars plägar hålla sig, kallas i Wärend ett Draka-bo
eller Draka-rör, och godset, som der gömmes, säges
vara Draka-medel. Man håller dock före, att sådana
nedgräfda medel, tillika med draken som rufvar öfver
dem, sjunka för hvarje år allt djupare och djupare
ned i jorden.
Draken visar sig både om dagen och om natten. Om dagen är han såsom en stor orm, tjock som ett mans-lår, med klufven stjert och en mahn, som löper utåt ryggen, såsom en häst-mahn. Han
