Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/472

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
464
Kap. III. Hedna-tro.

vingarne, och då försvinner hela skatten i jorden. Af detta skåkande blir hon stundom kallad Skåkhönan. Äfven heter det, att hon skiftar hamn och på mångfaldiga andra vis skrämmer dem som vilja taga hennes gods; ja, hon säges till och med kunna öda och förderfva dem. Och så ligger hon och »ottar (ɔ: vaktar) sin medel, tills domen kommer».

§ 116. Menniskor, hvilka i lifvet varit kärt fästade vid detta jordiska, som begått stora synder, eller efter döden blifvit förda till skogs, så att de icke fått komma i vigd jord, äro dömda att utan ro vandra omkring i mångfaldigt olika skepnad. De bilda således en egen klass af mythiska väsen, som i wärendska folktron äro kända under namn af Gastar.

Det mest omtalade af dessa väsen, eller Gasten, är, på samma sätt som draken och hönan, tillika ett mythiskt djurväsen, nemligen en Uf eller en Uggla. Han visar sig således blott nattetid, och alltid utom hus, på vägar och stigar emellan gårdarne och i skogen. När han går på jorden, är han såsom en mennisko-hamn utan hufvud, eller såsom benranglet af en menniska, med eldglöder i; men allt emellan far han af i luften, såsom när foglen flyger. Någon gång har man ock sett honom stående i ett ihåligt träd eller i någon annan skrymsla; han ser då ut som ett benrangel, är grå och möglig och stygg att skåda. Då han nattetid far omkring, upphäfver han hemska rop, än hesa och hväsande såsom en gåses (ɔ: gås-karls) läte, än höga och gälla såsom ett anskri. Dessa rop få hos Wärendsfolket namn af Gasta-skrik, och när någon skriker och låter