Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/473

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
465
§ 116. Gasten.

illa om sig, heter det, att han gastar eller skriker som en gast. När gasten låter höra sig framme vid husen, har det inga goda tydor med sig, utan bådar antingen för lik eller flyttning. Med detsamma gasten skriker, ger han ett starkt sken ifrån sig, så att det lyser till i mörkret; somliga säga, att det då blir så ljust omkring honom, att man kan se sjelfva sanden på vägen.

Gasten skrämmer och oroar folk, som nattetid äro ute på färdvägar. Stundom kommer han hoppandes jemnfota framåt vägen; han är då gasten af någon menniska, som, efter gammal wärendsk folksed, blifvit lagd i kistan med hopbundna fötter. Stundom kommer han farandes i luften, och hänger sig osynlig bakom ryttaren, på hästens länd eller hasar. Han är då så tung, att hästen begynner skälfva och skumma, och knappt orkar bära sin ryttare uppför backen. Hänger gasten sig på lasset hos någon färda-karl, så tröttnar hästen likaledes. Ryttaren eller kör-karlen har då ingen annan råd, än att stiga af, taga af betteln eller munnlaget, och spotta derpå tre gånger; såsom spotta är godt emot all slags förgerning. Tittar han på samma gång igenom betslet, så får han syn på gasten; men allt detta måste ske qvickt, ty eljest får han sig med detsamma en örfil, så det svartnar för ögonen. När gasten på detta sätt rider eller åker hos folk, har han inte makt att följa med, längre än till nästa rinnande vatten eller kors-väg; der blir man alltid af med honom.

Thorsdags- (eller Söndags-) barn ha framför andra förmågan att kunna se gastar. Får någon se