således vara väsendtligen olika, och vi anföra här några af de mest betecknande, såsom de omtalas i den wärendska folksägnen.
I fall någon här på jorden begått stora syndagerningar, så kan han efter döden icke få någon ro i sin graf, utan får gå med samma syndagerningar jemväl efter döden, i all verldenes tid. Otaliga sägner äro grundade i denna urgamla folktro. Sålunda hände sig för länge sedan, att gårdarne Jutanäs och Ebbemåla lågo i delo med hvarandra om rågången. Saken hänsköts till riddare-syn; men riddaren tog en stor gul häst i mutor af Ebbemåla, och dömde derföre orätt. Han blef likväl straffad för sin stora synd; ty när han red bort, stupade hans häst vid en bro på andra sidan om Asarum, och han sjelf satte lifvet till. Allt sedan dess får han rida hvarje högtidsnatt, på sin gula häst, emellan Jutanäs och Ebbemåla, längs efter märket, och emellanåt vattnar han sin häst i gylet (ɔ: gölen). Ögonen glöda i hufvudet på hästen, såsom brinnande elds-lågor. Och så får riddaren fara hvarje högtidsnatt så länge verlden står.
I enlighet med detta uråldriga föreställningssätt troddes stora missdådare och ogerningsmän alltid bli gengångare. I Willands härad, i byn Ripa, omtalades förr af folket en sådan gengångare, under namn af Stor-Trued. Hvarje qväll, när kreaturen kommo till bys, måste tjuren gå bort till en viss plan; der bölade han förfärligt och stångades, som man trodde, med Stor-Trued. Tjuren bergade sig länge i denna strid; men slutligen fick gengångaren råda, och förderfvade honom. Till att hindra missdådare från att
