gå igen efter döden, har man derföre under medeltiden iakttagit åtskilliga bruk. Till dessa hörde, att när någon rånsman eller annan grof våldsverkare blifvit aflifvad, drefs en stark ekepåle igenom hans kropp ned i jorden. Äfven har man brukat afhugga den dödes hufvud och lägga det emellan hans ben eller under hans arm. Ännu så sent som d. 4 Maj 1612 dömde Kinnevalds häradsting om en skogsman, dråpare och fredlös, vid namn Per Börgesson i Onsvalehult, att «hans lik skulle huggas i en ho och sedan föras afsides och nedsättas uti moras, och aldrig läggas uti vigda jord och kyrkogård». Om en annan våldsman, vid namn Åke i Hemmingsmåla, förekommer i Konga härads dombok för d. 17 April 1615, att han blef »ihelskjuten och lagder i skogen i ett rör». Detta senare, eller liks nedläggande i rör, har i Wärend varit uråldrig hednisk folksed. Sankt Sigfrids legend förtäljer, om dem som mördade hans systersöner, att »tha thoko the kroppana ok bundo reep um thera fötir, oc drogho thæm til thæn stadh, som diwrwm var vilsambir, oc neplica kom sool, oc kastadho storan stenahögh upa thera hælgha likama».
Ännu mer betecknande äro de rättsbruk, som iakttogos med sjelfspillingar, hvilka, enligt gammal folktro, efter döden äro de värsta af alla gengångare. Vi hafva således i det föregående (§ 112) omtalat, hurusom Kinnevalds häradsrätt d. 14 Nov. 1616 dömde, att liket efter Håkan Nilsson i Rimsehult skulle »till skogs föras och i båle brinna». Nästan vid samma tid, eller år 1611, dömde Sunnerbo häradsrätt om en gammal bonde, vid namn Arfvid i
