desto värre pina led han. Då sade han till Gubbe: »hvad är det som du sände mig?» Gubbe svarade: »det är en banna». Pilten sporde: »hvarföre har hon fjädrar?» Gubbe svarade: »för att hon skall flyga hastigt fram.» Pilten sade ytterligare: »huru sitter hon så hårdt och fast i lifvet?» Gubbe gaf till svars: »det är för att hon skall bita på och bli rotfast.» Pilten sporde än framgent och sade: »har du ännu flera sådana onda bannor?» Gubbe sköt åter en pil till honom i det han svarade: »ja, der har du ännu en.» Pilten sade: »äst du icke ännu vred?» Gubbe svarade: »nej, det är jag icke; för jag har ännu intet bannat dig nog.» Då sade Pilten: »jag kan rätt illa fördraga dina bannor, mycket sämre dina hugg. Jag vill sätta en annan i mitt ställe att slåss med dig, när du blifver vred.» — Härmed blef en ända på deras strid och träta, och vet man intet vidare att förtälja om Stompe Pilt, utom allenast, att han ännu mycket lång tid derefter plägade förvilla folk, som färdades fram öfver Råby och Råbelöfs marker».
§ 8. Vid noggrann jemförelse och granskning af dessa rent ethniska drag, hemtade ur den lefvande sägnen i tvänne skilda landskaper af gamla Göta rike, blir påtagligt, att vi här icke stå på mythisk grund, utan i sägnen återfinna den historiskt-traditionela erinringen af ett verkligt folk, som en gång intagit vida sträckningar af södra Skandinavien. Detta folk var våra yngre invandrande förfäder underlägset i vapen och odling. Det kände icke, såsom de, jernets bruk; men hade prydnader af guld och silfver och någongång »förgyllda svärd;» ehuru dess vapen eljest i allmänhet icke voro annat än klubbor,
