Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/483

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
475
§ 119. Gengångare.

äldre föreställningssätt om menniskoväsenets tillstånd efter döden.

Hela Wärend är ännu uppfyldt af sägner om gengångare. Uppenbarelsen af dessa hemska, nattliga väsen är mycket olika, och beroende af de skilda sätt, hvarpå man, under olika tider och med olika bildningsgrad, föreställt sig menniskoväsenet efter döden. I den äldsta och råaste sägnen uppträder således gengångaren alltid fullt kroppslig. Vi hafva anfört exempel på detta föreställningssätt, i berättelsen om Stor-Trued, som brottades med tjuren. En annan hithörande sägen, som i Wärend ofta omtalas, är den om en fru, som under en resa kom att ligga på ett främmande ställe, der det brukade spöka. Om natten kom der fram till hennes säng en gengångare, klädd såsom en qvinna, med en hvit klut på hufvudet. Frun tog mod till sig och talade henne till, såsom gengångare aldrig kunna säga något, utan att man först tilltalar dem. Då berättade qvinnan, att hon var bondens i gården hustru, som han mördat och nedgräft i stallet under den tredje golf-tiljan. Till bevis på sina ord löste hon kluten af sitt hufvud, och visade huru hjessan blifvit klyfd med ett yxhugg. Frun tog en ring af sitt finger och kastade i såret. Andra morgonen skickade hon efter folk och lät göra ransakning. Då fanns liket af den mördade hustrun under stallgolfvet och i hennes hufvudskål låg ringen, som den främmande frun hade ditlagt om natten.

Stundom taga dessa gamla sägner äfven en romantisk form, såsom i berättelsen om flickan, som

Wärend och Wirdarne.31