Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/482

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
474
Kap. III. Hedna-tro.

gaf honom till, så fick han igen sin yttre och inre frid. Men ett sådant nattligt besök vid grafven hade sin stora fara, och om dråparen vid bortgåendet såg sig om, så kom kyrkogrimmen (§ 87) efter honom och ödde honom.

Hade den döde varit girig, och, efter gammal hednisk sed, gömt undan penningar eller annat gods, så troddes han gå igen och vakta på sin skatt, enligt samma föreställningssätt, som i en ännu äldre tid gaf upphof åt mytherna om draken, hönan och penga-gasten. Det är derföre folktro, att man aldrig må gömma någonting i springor och andra skrymslen; ty då får man efter sin död gå igen, för att se efter hvad man gömt.

Likaledes om någon eljest varit kärt fästad vid detta jordiska, eller djupt fattad af någon lidelse, så får han efter döden gå och uträtta hvad han tänkt här i verlden, och far så alltjemnt om nätterna emellan hemmet och grafven eller emellan kyrkan och grafven.

Slutligen i fall någon omkom i skogen, i vattnet eller på annat lönligt sätt, så troddes han gå omkring såsom gengångare, och förvilla folk, eller spöka hos dem i husen, tills man letat rätt på hans lik och visat detsamma tillbörlig heder. Enligt medeltids-tro var härvid framför allt angeläget, att den döde fick hvila i vigd jord. Att icke bli ärliga begrafven, eller att icke få kyrkogård, att dömas till en åsna-begrafning eller till att nedgrafvas i hästa-backen, är således en skärpning i dödsstraffet, som ända till senare tid qvarstått i våra svenska lagar, och som noga sammanhänger med ett