§ 121. Med den christna verlds-åskådningens seger öfver hedendomen, upplöser sig långsamt det äldre mythiska menniskoväsenet i sina begge motsatta beståndsdelar, Själen och Kroppen. Den döde kan nu icke mer gå igen lekamligen, utan hans kropp hvilar liflös i jorden, medan hans själ drager bort till något rum utom densamma, för att njuta lönen för sina onda och goda gerningar.
Men det äldre hedniska föreställningssättet var alltför djupt rotadt, för att kunna på en gång öfvergifvas. Nedom och vid sidan af kyrkans lära bibehåller sig således en folktro, som, hela medeltiden igenom och än i dag, står uppå rent hednisk grund, ehuru alltmera påverkad af de nya christna idéerna. I denna folktro förknippar sig det hedniska föreställningssättet om menniskans följes-andar, med den utifrån lånade idén om en Satan, såsom princip för det sedligt onda. Menniskans onde följes-ande, den onde, som följer menniskan, betraktas då alltmera, först såsom en puke eller ond ande, och sedan såsom Satan sjelf. Huru för öfrigt denne medeltidens Satan sjelf bibehåller förvridna drag af den i två motsatta väsen sig upplösande hedniske Oden, ha vi redan i det föregående (§ 52) allmänneligen påvisat.
Ur det äldre hedniska föreställningssättet om gengångare, utvecklade sig på detta sätt medeltidens folktro om Spöken. Ett Spöke är nemligen icke längre menniskoväsenet sjelf, som, fördt af sina jordiska känslor och böjelser, efter döden går igen på jorden; utan menniskans onde följes-ande, den Onde, eller, efter christen medeltids-tro, Oden, Skam, Lucifer eller Satan, som tager något af den dödes
