kropp eller svepning och deraf skapar sig en hamn, med hvilken han nattetid drifver sitt onda spel, bryr folk, och på mångfaldigt vis oroar de lefvande. Spöken och gastar hafva derföre i Wärend af ålder varit räknade till Onrot (Odens-rot, jfr. §§ 53, 60) eller Lucifers anhang, och bli ännu alltjemnt af folket ansedda för fans-tyg eller djefvuls-tyg.
Tron på spöken är i Wärend ännu allmän. Om hvarje buller nattetid, med skrapande, stampande, knäppande och andra ljud, som störde folkets nattro, och om hvarje sällsam syn, förstorad af inbillningskraften, hette det fordom, såsom än i dag, att »det spökar». Otaliga s. k. spök-historier voro förr i svang hos folket och äro det ännu. Serdeles märkliga ibland dessa spökerier äro de, i hvilka den onde anden tager en uppenbarelse-form eller bibehåller drag, lånade af den hedniske Oden, eller af Odens hästar och Odens hundar. Oden sjelf visar sig således ännu någon gång i Wärend, såsom en gengångare eller ett spöke (jfr. § 49). Likaledes ha vi i det föregående (§ 48) redan omtalat, hurusom Satan, i skepnad af en häst, dansade hvar natt på ett loft i Brohult af Wislanda socken, och huru man, ännu vid slutet af förra århundradet, sökte på en smålåndsk kyrkogård läsa bort den svarta hästen. Om Odens hundar, och om de af dem skapade helvetes-hundarne, ha vi likaledes redan i det föregående talat.
En gammal wärendsk sägen förtäljer om två vänner, som kommit öfverens, att hvilken som dog först, skulle den andre vaka vid hans graf i tre
