nätter. När så den ene dog, och hans vän, enligt löfte, satt första natten vid grafven, kom den Onde gåendes i skepnad af en man, och ville taga bort liket; men han, som vakade, förhindrade det. Andra natten kom den Onde igen; men ville då nöja sig, om han kunde få en ledamot af den döde. Tredje natten kom han åter, och bad då så gerna, om han blott kunde få en tråd af svepningen, för att dermed kunna fara omkring och spöka. Till hela detta föreställningssätt knyter sig således det gamla medeltids-bruket, att vaka hos den döde, tills hans lik blifvit jordfästadt. I Wärend blir derföre graf-ölet än i dag kalladt Vake-natt. Meningen med Vakenätterna var ifrån början, att hindra Satan från att lekamligen anamma den döde, såsom dylika händelser icke sällan omtalas i den wärendska folksägnen. Ljusen, bönerna och den heliga sången voro framförallt verksamma till skydd emot den Onde. Huru denna idé blifvit upptagen i vår svenska medeltids-kyrka, hörer icke hit. Men en qvarlefva af det gamla föreställningssättet igenfinnes i den allmänt iakttagna wärendska folkseden, att, så snart någon aflider, lägges uppå liket en sax (eller annat stål) och en psalmbok, till skydd emot onda andar och all slags förgerning. Dessa heliga skyddsmedel borttagas, så snart själen genom själa-ringningen blifvit frigjord ifrån detta jordiska, och, enligt katholskt föreställningssätt, tagen under beskydd af den heliga kyrkan.
§ 122. Medan föreställningarne om menniskans öde efter döden på detta sätt långsamt utveckla sig, och, för den onda menniskan, småningom antaga den form,
