eldtyg, tobaks-pipa, tobaks-pung, bränvins-flaska, och hvad annat han mest älskat eller brukat i verlden. Har en barnsängs-qvinna dött oförlöst, brukar man likaledes hos henne i kistan nedlägga en svep (mantel, linda, blya, och skjorta eller pinka); det är nemligen folktro, att qvinnan efter döden skall framföda sitt foster och derför har behof af kläder, hvari hon kan svepa det späda barnet.
Har dödingen högt älskat någonting i lifvet, så tros han äfven efter döden vilja njuta deraf och således derpå vålla förgerning. År 1627 vittnades inför Albo häradsrätt, om »en gammal surdeg och tal här vid gränsen går i svang, — att när bonden dör, skall humbla-gården blifva förgjord. För att bota sådant hafva de för sed, att skjuta ett djur (rådjur) och lägga i humblagården». Djuret, som skjutes och nedgräfves, är här ett offer åt dödingen, till ersättning för humlen eller ölet, som de gamla Wärends-bönderna i lifstiden älskade högre än någonting annat. Samma föreställningssätt ligger till grund för det ännu iakttagna folkbruket, att, när lik bäras ur gården, lägges på bistockarne en jord-torfva, eller ock nedläggas sjelfva bistockarne på marken, emedan de eljest tros alla dö ut. Såsom bekant brygde våra förfäder sitt mjöd med honung, hvadan ock förgerning på bin tros komma af dödingarne. Jordtorfvor och mull bota bäst uppå sådan förgerning, hvadan de ock i liknande fall användas af den wärendske kloke, såsom vi redan i det föregående (§ 102) visat.
Äfven annan förgerning kan, enligt folktron, komma af dödingarne. Således må, när lik svepas,
