Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/494

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
486
Kap. III. Hedna-tro.

de lappar, som bli öfver, tillvaratagas och läggas på dynghögen, emedan eljest den döde kan taga all husets lycka med sig till andra verlden.

Dödingen är på det närmaste fästad vid sin slägt och vid sina fränder, och älskar att hafva deras sällskap i grafven, såsom han haft det i lifvet. Det har derföre varit gammal svensk sed, att jorda hvarje slägt för sig i en egen graf, och denna sed har i Wärend bibehållit sig längre än på andra ställen. Hela landet är ännu uppfyldt med ätta-kummel, ätta-hagar, ätta-backar och ätta-högar ifrån hedenhögs, och samma sed har vid de wärendska kyrkorna varit iakttagen ännu långt fram i den lutherska tiden. En sådan slägt-graf uppkallades alltid efter den gård, der slägten var bosatt, och fick namn af gårdens ättahög. Dylika ättahögar funnos vid de flesta wärendska kyrkor ännu för femtio år tillbaka, och träffas än i dag vid Nöttja och andra aflägsna kyrkor i Finveden. Faller någon graf in, på gårdens ättahög, så tros det förebåda, att någon af samma ätt snart skall stiga ned i sin graf. Ättahögarne hade, såsom vi i det föregående (§ 73) anmärkt, gerna sitt läge åt söder eller åtsols; frånsols, eller der som »neplica kom sool» (jfr. § 119), ville ingen gerna ligga begrafven. Dit förlades derföre blott frändelösa staf-karlar och främlingar. Denna föraktade grafplats fick i Wärend namn af främlings-högen.

§ 123. Dödingarne voro i hedna-verld föremål för en egen offer-dyrkan, som dels var offentlig och dels huslig. Af den förra hafva spår bibehållit sig i åtskilliga gamla svenska folkbruk. På ställen invid vägarne, der någon vådligen omkommit, och