der man således fruktat att den döde, såsom en oren gast eller gengångare, skulle bry och förvilla vägfarande, har folket i många svenska lands-orter ända till vår tid brukat offra; en sed, som äfven varit iakttagen, der lönskaläge eller annan orenhet yppat sig invid vägen. Offret består deri, att man på dylika ställen kastar någonting, vare sig en ris-qvist, en sten, eller ock (i Westmanland) en penning, o. s. v. Den hög, som på detta sätt bildas vid sidan af vägen, erhåller i olika landskaper skilda namn. Består han allenast af ris och buskar, hvilka hopkastas samt då och då uppbrännas, så får han i Wärend namn af ett bål, och att bränna en sådan hög, heter då, att bränna bål (jfr. § 37). Bildas högen af på en gång ris och stenar, hvilka om hvartannat kastas i hög, så heter han i Skåne (Onsjö härad) en båla-hög; i Wärend ett värpe (af vb. varpa ɔ: kasta); i Nerike (vid Ram-stigen och på Käglan) en stig-hög; i Södermanland en vård; i Westmanland en vål, våle eller ris-vål; i Östergötlands skogs-bygd en vål-kast. Bildas högen uteslutande af kuller-sten, så kallas han ett kummel, eller sten-kummel. Dylika sten-kummel hopkastas än i dag på några ställen i Södermanland, Westmanland, Gestrikland o. fl. st. Exempelvis må nämnas ett kummel, på Skärmarbo-mo, 3⁄4 mil ifrån Nora, uppkastad på det ställe, der en gosse blef mördad för trettio år sedan. Efter en murare, som på 1740-talet blef ihelslagen på skogen emellan Hedsunda och Walbo i Gestrikland, kastas af folket ännu kummel, och den så bildade högen, som består allenast af större och mindre rullsten, har nu ett tvärmått af minst 20 fot och en höjd
