Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/500

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
492
Kap. III. Hedna-tro.

kyrkan, kom henne allt der så hemskt och sällsamt före. Presten, som stod för altaret, talade med ljudlös röst, och ändock förnam hon hans stämma. Rundt omkring sig på bänkarne igenkände hon personer, som för längesedan voro döda. Slutligen blef hon rädd och ville ut. Då blef der rörelse i hela kyrkan, och alla dödingarne gåfvo sig efter. Kommen ut på stigen (gången), mötte prestafrun en döding, som varit hennes go'mor. Dödingen sade: »Vore jag inte din go'mor, såsom jag det är, så skulle jag bita näsan af dig. Haka af dig kåpan i kyrkodörren!» Prestafrun gjorde så. När hon så kom i sjelfva kyrko-dörren, upphanns hon af dödingarne, som ryckte kappan af henne; men sjelf kom hon undan. Om morgonen, när sol gick upp, hittades blå lappar, rifna af kåpan, liggandes på hvarenda ättahög öfver hela kyrkogården.

§ 124. Äfven af den husliga kult, som fordom egnades åt dödingarne eller åt aflidna fränders skuggor, hafva i Wärend några spår förmått bibehålla sig. Denna husliga offertjenst har i allmänhet blifvit öfvad vid de hedniska högtiderna, förnämligast på jul-afton (§ 40) och vid den gamla thorshelgen (§§ 43, 50). På dessa heliga qvällar har man derföre trott sig förr få emottaga dödingarne till gäst i husen. För deras skull måtte då hållas alldeles tyst i stugan; ingen fick göra något oljud med att hugga, bulta eller ropa, utan allt hvad som skulle sägas, sade man hviskande. För dödingarne var det ock, som på dessa qvällar alltid stugan måtte vara prydd tillreds, och bordet skulle dukas och tillredas med mat och dryck, samt ljus