ifrån den tiden, när jättarne med hackan redde till ett litet åkerfält eller hackland hvar de kommo[1]. Den föraktliga benämningen hack-hemman eller hack-hide gifves ock än i dag, i Wärends-målet, åt sådana små i skog och obygd upptagna lägenheter, hvilka skötas för hand, utan egna dragare eller fullkomligare redskap.
Vid granskning af alla till denna fråga hörande omständigheter, kunna vi, för vår del, icke tveka om att antaga folksägnens fullkomliga äkthet och dess deraf beroende historiska betydelse. Vi tro derföre obetingadt, hvad folket trott under mer än ett årtusen, att dessa rörkastade åkrar härleda sig icke från tiden näst före diger-döden, utan ifrån en aflägsen ur-tid, och att deras beskaffenhet helt enkelt hänvisar på ett uråldrigt jordbruks-sätt, då man ännu icke kände plogen, utan skötte åkern för hand med hacka och andra enkla redskap, alldeles såsom det sker i Wärend än i dag, å små i skogen undangömda hack-hemman och eljest när man nedhackar säd å svedjeland. Ett annat jordbruks-sätt, än med eld och hacka, var öfverhufvud knappast möjligt för ett folk på en lägre odlings-grad eller utan redskap af jern. Hvad åter beträffar sägnens uppgift, att dessa forntida hackare varit jättar, så instämmer detta fullkomligt så väl med Pytheas berättelse, att man redan på hans tid (300 år f. Chr.) i Thule odlade säd, hvilken tröskades under tak, som ock med hvad mera vi redan känna om jätte-folkets lefnadssätt och odlings-tillstånd. Frågan vinner ytterligare
- ↑ Jfr. Sylvander, Qvartals-Skrift uti Landthushållning för Kalmar Län (Kalmar 1855), s. 40.
