Af dessa skarpsinnigt iakttagna omständigheter har man ledt sig till den slutföljden, att »odlarne af dessa rymder varit utan arbets-biträde och ensamme hvar om sin intaga», samt att dessa ödeåkrar således härleda sig ifrån frigifna trälar och en genom dem ökad åkerbrukande befolkning, som sedermera till en stor del utdött i den vid midten af 1300-talet härjande diger-döden. —
Emot dessa slutföljder kunna dock göras åtskilliga inkast. Redan antagandet, att detta åkerbrukande slägte till stor del (ɔ: till största delen) utdött i digerdöden, förefaller mera radikalt än historiskt berättigadt. De många i vårt land före digerdöden uppbyggda kyrkorna antyda ingalunda genom sin storlek, att Sverige på denna tid haft en större folkmängd än nu; snarare tvärtom. Genom trälarnes frigifning blef den åkerbrukande befolkningen väl näppeligen ökad, blott annorlunda fördelad, enär jordbruket redan förut fanns till såsom landets hufvudnäring. Att trälarne skulle ha arbetat ensamme hvar för sig, alltid och allestädes, strider så väl emot urgammal svensk folksed, som emot sakens egen natur, enär äfven i trälens hushåll funnos uppvexande söner och döttrar. Den framställda åsigten kan då, efter vår tanke, näppeligen betraktas annorlunda, än såsom en mera snillrik än i sak välgrundad förslags-mening.
Vända vi oss nu ifrån våra lärda forskare till den enkla folk-sägnen, för att vinna upplysning om tillkomsten af dessa vidlyftiga forn-åkrar, så öfverensstämma de ännu lefvande sägnerna oföränderligen deri, att dessa åkrar »härstamma från Hackare-tiden (Hack-äfvan)», och att »rören äro Hackare-rör,
