Hvad åter beträffar det sednare spörsmålet, så torde det rättast böra besvaras sålunda, att Goterna till stor del åter utvandrat ur Skandinavien, och att de qvarblifna dels efterhand blandats med nya inträngande beslägtade folkstammar, och sålunda ingått såsom en grund-beståndsdel i vår n. v. befolkning, dels ock blifvit undanträngda till landets inre skogar och bergs-trakter, der deras afkomlingar, nästan oblandade, förekomma ännu i våra tider.
§ 11. Minnet af att Skandinavien varit den härd, hvarifrån Goter under en konung Erik eller Berik fordom drogo ut, för att, i förening med sina stamfränder söder om Östersjön, kasta sig öfver det romerska väldet, möter oss redan hos den gotiske historieskrifvaren Jordanes. Men likasom folkvandringens stora rörelser utgingo från norden, så har ock hågkomsten af Goternas första utvandring ur vårt land längst bibehållit sig i norden sjelf. Kämpa-sångerna om Goternas hjeltar, serdeles om den gotiske konungen Thidrik af Bern (Theodorik af Verona), sjöngos under medeltiden såsom folkvisor, icke blott hos de tyska, utan ock hos de skandinaviska Goternas qvarlemnade stamfränder. Bland de sednare bibehöllo de sig ingenstädes längre än i Wärend, der de, enligt P. Rudbecks vittnesbörd, voro allmänt kända af folket ända in i slutet af 1600-talet. Ett lika förhållande egde rum med de om samma gotiska hjeltar gängse folksägnerna, och den redan i början af 1200-talet efter dem hopsatta norska kämpasagan åberopar icke blott tyska, utan ock danska och svenska mäns qväden och berättelser. Ibland
