dessa folksägner hafva sagan om den mythiske Verland Smed (Völund), och om den historiskt kände gotiske hjelten Vidrik Verlandsson (Jordanes’ Vidicula eller Vidigoia, Thidreks-Sagans Vidga eller Videke) varit lokaliserade i Wärend, och ända in i vår tid der betraktade såsom rent nationela minnen. — Vid konung Gustaf II Adolfs kröning tornerade man till försvar för den satsen, att de verldsstormande Goterna utgått ifrån Sverige, och ännu vid slutet af 1600-talet sjöngs, i Westergötland och Dalsland, den af Johannes Magnus på latin meddelade folkvisan om Goternas utvandring till Witalahed eller Söderland (ɔ: Got-landet söder om Östersjön), under den gamle redan af Jordanes kände konungen Erik. Hos våra äldre historiska författare möta oss samma hågkomster. Saxo Grammaticus, som lefde i Skåne och der skref sin bekanta krönika redan i början af 1200-talet, förtäljer icke allenast om Jätta-ätten, såsom nordens äldsta hedningar, hvilka störtas af ett svagare men i odling öfverlägset slägte, utan talar jemväl om en stor forntida utvandring ur Danmark, efter hvilken landet blifvit ganska folkfattigt och till en del öde. Minoriter-munkarnes i Wisby diarium, likaledes ifrån början af 1200-talet, uppgifver, att vid år 686 utvandrade Longobarderna ifrån Jutland och Hunerna ifrån Sverige, till följe af en trängande hungersnöd. Then Gambla Svenska Crönica omtalar konung Eriks utvandring ur Götaland till Witala-hed (förmodligen efter folkvisan), samt hans son Goderik, »som drog först med här utaf Götaland och vann Tyskland, Wälskland och flera land, som nog finnes i de länderna om honom skrifvet».
