Hoppa till innehållet

Sida:Wärend och Wirdarne del 1.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55
§ 14. Goternas utvandring. Huna-hären.

sina hästar vid Roma port. Och är spådt det skall ännu så ske, och är nu dertill likt, eftersom tungan är stor.»

»Item skall ock Herr Tyke Bragde hafva spått, att en hvit skata skulle värpa i en hagtorn vid Helsingborg. Derefter skulle följa ett stort krig, så att spjut och sköld skall flyta i blod och allmogen blifva rebellisk emot öfverheten.» Ingemar tillade, svarande sig sjelf: »Gud gifve det sker icke i min tid!» — Detta var Kapten Cammels berättelse.

Jöns i Washult, hörd såsom vittne om Ingemars yttranden, vittnade detsamma, »både om badandet i ugnen och om att Hunesmed slog ihel sin gifve-galt och sedan bragte sin granne att göra detsamma, intill dess att de blefvo så starka, att de stallade sina hästar i Roma kyrko». Ingemar hade tilllagt: »råde Gud, det sker icke än en gång; ty det lägges så mycket på allmogen, att de aldrig förmå det utgifva.»

Samma sak företogs andra gången, uppå Wexiö rådhus, den 2 Maj 1626, i närvaro af Ståthållaren, välborne Erik Jöransson, item välbördig Bengt Jönsson till Lästa, desslikes Arrendatorn Peder Olsson samt Borgmästare och Rådmän i staden.

Denna dag förhördes den gamle mannen Ingemar i Öna och tillfrågades, om han sådant tal haft hafver. Ingemar bekände att han fört sådant tal, det han ock sjelf på rådhuset ord ifrån ord upprepade, sägandes, »att han var en liten pojk, när han först hörde sådant tal, och visste dermed intet ondt, ej heller sade det i någon ond mening. Icke heller var det han som samma tal begynnt, »utan det hafver