ståndit man efter man i öfver tusen år»; och aldrig förstod han det skulle vara förbudet härom tala, såsom han icke förstod det vara förbudet tala om Dacke-fejden, och annat som i gamla tider skedt är».
Rättens slutliga dom blef frikännande, nemligen så, att rätten ej kunde tänka att Ingemar talat sådana ord i arg mening, såsom en mytmakare, den allmogen förföra ville och göra afspänstig, utan hade han eljest i enfaldighet talat om framfarna, aflupna tider och de ting som skedda äro här i riket, hvilka bedrifter mest allom förståndigom af historierna och gammal relation äro kunniga och icke förbudne att omtala.
§ 15. Vi hafva här framför oss sägnen om Hunahären och om Goternas utvandring, såsom detta folkminne ännu lefde i Wärend vid medlet af 1500-talet. Genom höfdingens namn Hunesmed, anknyter sig denna sägen till de likaledes i landet hemmahörande yngre sägnerna om den gotiske hjelten Widrik Werlandsson, som efter sin fader, Werland Smed (i sägnen förvexlad eller sammanförd med den mythiske Wölund), förde en smedje-hammare och tång i sitt sköldemarke. Märkligt nog, träffa vi samma identifiering af Hunahärens anförare och kämpavisornas berömde folkhjelte, i ännu en annan uppteckning af folksägnen, gjord af kyrkoherden Carolus Bolhemius i Markaryd den 26 April 1667. Denna berättelse, som officielt afgafs till Kongl. Antiquitets-Collegium, i anledning af Kongl. Maj:ts påbud om gamla minnesmärken, innehåller, att presten noga sökt och ransakat alla anbefallda stycken, men intet funnit, utom allenast detta:
