aflägsen, då man på olika trakter, och stundom i till hvarandra gränsande socknar, fann icke blott en olika brytning i folkmålet och en olika klädedrägt, utan ock starka skiftningar i lynne och kroppsställning. Serdeles var detta fallet inom Konga och Uppvidinge härader. Ännu för en mans-ålder sedan kunde således folket i Elmeboda, Ljuder och Långasjö serskiljas ifrån sina grannar, redan genom sitt yttre utseende. Inbyggarne i dessa socknar voro nemligen mera »ljuta» eller mörklagda, med mörklett hy, mörkt hår och gråblå ögon. De voro dertill jemväl af en mera sluten kroppsbyggnad och af ett råare lynne. Enahanda var förhållandet i Norrvidinge härad, hvarest folket i Tolg och Tjureda likaledes skiljde sig från det mer ljusletta folket i den angränsande Asa socken; andra exempel att här förtiga.
Men om dragen af den gamla jätte-stammen sålunda nu äro mindre märkbara hos det egentliga Wärendsfolket, utom måhända i landets östra och sydöstra gränstrakter, så blifva de mera igenkänliga, när vi öfverse det småländska höglandet i sin helhet. Det ligger nemligen i sakens natur, att då en ny befolkning på alla sidor inträngde, dels ifrån de ofvan belägna yngre Göta länderna, dels ock ifrån hafskusterna och längs vattendragen, böra oblandade lemningar af den äldre Gotiska befolkningen stå att söka — om någonstädes — i de magra, ödsliga trakter, som å ömse sidor omgifva den genom landets norra del åt öster framstrykande midtel-åsen. Här finna vi ock ett höglands-folk, som, änskönt utan eget tungomål eller annan bestämd nationel egendomlighet, dock i lynne och jemväl i utseende
