söndrar sig från sina grannar. Detta folk är nemligen till kroppsbyggnad tyngre, till ansigtsfärg och hår mörkare, i rörelser långsammare än den omgifvande befolkningen. Det har i väsen och skick någonting betryckt, och talar med ett klagande tonfall. Till lynne är det ytterst tarfligt, sparsamt, arbetsamt, ihärdigt och betänksamt, dertill utmärkt genom höflighet, foglighet, fredlighet och en djup religiös stämning. Det fasthänger envist vid sina vanor, nyttjar ännu föga jern, och bygger omkring sjön Bolmen sina hus, lador och båtar med naglar, lås, hakar o. s. v. af träd, utan så mycket som en spik af jern. Sin hembygd älskar det öfver allt annat och sköter sin magra, sandiga jord på nästan samma ofullkomliga sätt som urfäderna. Detta folk, som vi icke tveka att anse för rena lemningar af de undanträngda Goterna, utbreder sig ifrån gränshäraderna i Westergötland, genom vidsträckta delar af Westbo, Östbo, Westra, Östra, S. Wedbo och Aspelands härader i Småland. Vi hafva redan i det föregående anfört en folksägen, som visar att man fordom i Wärend betraktat Westboarne såsom Kämpar eller Jättar. Inom Aspelands härad har samma folk fordom burit namn af Åsboar, hvaraf häradets namn Asboland eller Åsbyggarnes land. Men hos sina grannar inom Kalmar-län och hos Ölänningarne får denna bygd namn af Das-landet, och inbyggarne sjelfva helsas med det föraktliga vedernamnet Dasar, af sing. dase ɔ: dåse, en trög, tung och enfaldig menniska. Åt Westgöta-sidan få gränshäraderna inom Westergötland på samma sätt namn af Knalla-bygden, och inbyggarne helsas för Knallar, ett ord som härledes
