Wirda-stammen har ifrån början utbredt sig öfver de fem Wärends-häraderna: Kinnevalds, Albo, Konga, Norrvidinge och Uppvidinge, samt derutöfver till norra delen af Blekinge, nästan hela Östra Göinge och delar af Willands härader i Skåne, till södra delen af Westra härad i Niudung, till Rydaholms socken i Östbo samt till Agunnaryd, Pietteryd och några af de östligaste gränssocknarne i Sunnerbo härad af Finveden. Hela stammen utmärker sig i physiskt afseende genom en mindre sluten, ofta reslig kroppsställning, hurtigt väsen, lätt rörelse, brunt hår, blå ögon, rödlett ansigtsfärg. Ansigts-bildningen är rund, ofta med fina och vackra drag. Till själsegenskaper äro Wirdarne ett högst intelligent, lifligt, qvickstäldt, villigt, artigt, stolt och krigiskt slägte. De tala sitt eget mål, Wärends-målet. Detta landskaps-mål (»lands malit» i Legenda S. Sigfridi), som renast talas i Kinnevalds, Konga och Albo härader; men som i Åsheda, Nottebäck, Elghult och några andra socknar af Uppvidinge härad är starkt färgadt af Kalmare-dialekt, har en stor mängd egna dialektord; men utmärker sig förnämligast genom sitt starkt diftongerade uttal. Den djupa vokalen e i högsvenskan öfvergår såldes i Wärends-målet till tveljudet oi, såsom: sten ɔ: stoin, ben ɔ: boin, se ɔ: soi, mena ɔ: moina o. s. v. Det högsvenska å diftongeras likaledes i många fall till au, såsom: gå ɔ: gau, lång ɔ: laung, många ɔ: maunga, mönna. Medljudet v, efter h och s, uttalas såsom det engelska w eller som ett kort o, och s framför v aspireras till sch, t. ex. hvit ɔ: hwit, hvem ɔ: hwem, hvilken ɔ: hwecken, håcken; svart ɔ: schwart, Sven ɔ: Schwen, svin ɔ: schwin o. s. v.
