af knall ɔ: bergshöjd, kulle, och således jemväl ursprungligen betyder högländare, åsboar. Äfven knallarne anses, åtminstone inom Wärend, för enfaldiga och dumma, och göras, likasom skånska slättboarne, till hjeltar i hundrade bjerta folk-äfventyr. Sjelfva dessa gamla äfventyr visa dock påtagligen, att en tid funnits, då Wärendsbon och Knallen kommit i närmare beröring såsom grannar, och då således Knallabygden varit förlagd äfven inom Småland, ungefärligen der, som man nu skämtvis förlägger den s. k. Geta-bygden eller Geta-Småland. I verkligheten får man ock ännu höra vedernamnet knallar, skåla-knallar, fata-knallar, gifvas icke blott åt gårdfarihandlarne ifrån Westergötland, utan ock åt de Östboar och Westboar (förnämligast från Gnosjö, Kulltorp och Åsenhöga), hvilka, fordom allmännare än nu, gingo omkring med svarfvade träfat, skålar, dosor, samt med häktor, kardor, ståltråd, tagelsiktar och andra alster af folkets slöjdflit. Hurusomhelst, uttrycker sig så väl i de nämnda folknamnen och i den fördom hvarmed dessa åsboar af sina grannar betraktas, som i deras lynne och utseende en skiljagtighet, som icke ensamt kan förklaras ur yttre förhållanden, utan bestämdt hänvisar på en i stamskillnad grundad olika kropps- och sinnes-beskaffenhet.
§ 18. Den nya folkstam, som vid jättarnes undanträngande uppträder i Wärend, framstår under det egna folk-namnet Wirdar, ett ord som tydligen är beslägtadt med landets eget gamla namn Wärend, Wärends land, och som anses ursprungligen betyda män, eller, efter en annan tolkning, bålda män, hedersmän.
