nordost, längs Thors-ån, till Åryds-sjön och vidare emot Uppvidinge. Begge dessa invandrings-strömmar hafva således bidragit att befolka landet emellan Åsnen och Helga-sjön, som också utgör kärnan af Wärend. Åt vester och sydvest har en annan folkström framträngt ifrån Åsnen till sjön Femblingen och Wigerstad-sjön, och gifvit bebyggare åt Albo härads södra del. Befolkningen har således åt alla håll spridt sig ifrån sjön Åsnen, såsom utgångspunkt, och Kinnevalds härad på detta sätt en gång gifvit bebyggare åt Albo, Norrvidinge och stora trakter af Konga och Uppvidinge. Samtidigt med, eller något sednare än den stora hufvudströmmen, har en annan svagare invandring dragit uppefter Hoby-ån, till sjöarne Tiken, Ygden och Nislingen, samt uppefter Rottneby-ån till sjön Rottnen, der hon sammanträffat med invandringen längs Thors-ån. Då hufvudriktningen alltid gick åt norr, äro ock södra fjerdingarne af så väl Kinnevalds som af Albo härader jemförelsevis sednare bebygda. De bestodo långt fram i tiden, likasom sydöstra delen af Konga härad och vida trakter af Uppvidinge, af stora, oskiftade gränse-skogar.
§ 20. Att landets bebyggande verkligen försiggått på den väg vi här angifvit, styrkes af alla omsändigheter. Först och främst anträffas i de angifna riktningarne landets ansenligaste fornminnesmärken, så väl efter Jättarne, ifrån en äldre tid, som ock de jemförelsevis yngre, hvilka ingendera långt aflägsna sig ifrån vattendragen. Vi anmärka, ibland dessa yngre fornvårdar, förnämligast de s. k. skeppssättningarne, hvilka i Wärend talrikt förekomma och väl rimligast böra hänföras till Vikinga-tiden, i
