hvars rörelser Wirdarne, följande den kända vägen till hafvet, otvifvelagtigt varit verksamma deltagare. Namnet Viking, bevaradt i gårdnamnet Vikings-äng (af Gårdsby socken), erindrar ock om denna tid. Vidare är det blott i de nämnda riktningarne som vi träffa landets gamla helgelundar, dess heliga vatten, ortnamn efter hedna-gudarne, och andra qvarlemningar efter forntida hednisk kult. Landets uråldriga borgar och herresäten, såsom: Boslott, Hakeslott, Hvembo, Allatorp, Brändeborg, Tofta, Bergqvara, Kronobergs slott, Eknaholm, Hofmantorp, Asa gård o. s. v., likasom dess få större byar följa allt samma regel. Slutligen finna vi ett säkert intyg om bygdernas relativa ålder i hemmanens olika storlek. Då man vid den äldsta mantals-sättningen, såsom norm för besutenhet, afsåg allenast den befintliga odal-åkern och ängen, men icke utmarken; måste naturligen inträffa, att de äldre och således redan fullt uppodlade gårdarne sattes högre i mantal, än de yngre hemman, som ännu icke hunnit ifrån vildmark till odal upptaga någon större jordvidd. De gamla mantalen fingo derföre jemförelsevis liten ego-rymd, i förhållande till de yngre, först i en sednare tid uppodlade. I full enlighet härmed finna vi ock, att de gamla mantalen längs Hakeqvarns-å (ɔ: Mörrums-å) och vid stränderna af Åsnen och Helga-sjön i allmänhet äro små, ofta icke mer än 2 à 300 tunnland, hvaremot egorymden ökas för de yngre hemman som ligga på ut-ringen, så att längst borta vid den gamla riksgränsen finnas mantal om ända till tvåtusen tunnlands ego-rymd.
I öfverensstämmelse härmed se vi ock, att vid christendomens införande fingo de äldsta socknarne
