på Wärends äldre historia och samhälls-utveckling, bygga allenast på rent ethnologiska grunder.
Om vi nemligen granska folk-förhållandena i de Wärend omgifvande små länderna (Små lönd, Småland), så träffas åt vester i Finveden (ɔ: Finnskogen, Finnmarken) en skild, ehuru beslägtad stam, med ett eget folkmål. Detta mål, Finveds-målet, talas öfver nästan hela Sunnerbo härad, med undantag af några bland de östra gränssocknarne, i hela Westbo och i största delen af Östbo och Mo härader; men ingenstädes så rent som i Westbo. De utmärker sig hufvudsakligen genom en stark diftongering af den högsvenska vokalen e, som efter fornnordiskt sätt uttalas ai, såsom stain ɔ: sten, bain ɔ: bein, maina ɔ: mena. »Ja sulle gau te Braiare mä att braiv, å sau kum dar ain hun, å bait me i bainet så ja skraik» ɔ: jag skulle gå till Bredaryd med ett bref och så kom der en hund och bet mig i benet så jag skrek. — Det svenska sjelfljudet å uttalas deremot i de allraflesta fall såsom a, f. ex. anger (ɔ: ånger), tang, lang, sang, stang, mans-aller (ɔ: mans-ålder), manga, ganger o. s. v. I vestra delen af Finveden, på gränsen af Halland och Westergötland, får denna dialekt en egen släpig skiftning. Obestämda artikeln heter här an, a, att, såsom: an åxe (ɔ: en oxe), a kaou (ɔ: en ko), att träa (ɔ: ett träd); a fain an fänta (ɔ: en fin fänta). Vokalen e uttalas här icke ai, utan som ett släpande a, såsom: stan (ɔ: sten), ban (ɔ: ben), ran (ɔ: ren), vat (ɔ: vet), bat (ɔ: bet), slat (ɔ: slet), o. s. v. — Så väl af dessa språkförhållanden, som af andra omständigheter blir sannolikt, att af Finveds-folket Sunnerboar och Östboar en gång trängt upp längs
