qvarhålles öfver lögjonet af en banka-nagel, får drögen i Wärends-målet namn af en hammel. En hammel med skodda åsar och med fast öfver-rede af häck och stol, till att åka i, heter i Wärends-målet en skrinda. Ännu för 70 år sedan brukade man i Wärend, att sko åsarne på skrindan med röd-veden i en krokigt vuxen och klufven kärr-gran.
Köre-don med hjul, änskönt uråldriga, tillhöra dock en jemförelsevis yngre tid. I sin äldsta form förekommo de såsom tvåhjulig kärra, och senare, såsom fyrhjulig vagn, med hjul af runda träd-kubbar eller träd-bultar. Kärran hette derföre i Wärend bulta-kärra, trädbulta-kärra, och vagnen bulta-vagn, trädbulta-vagn. Träd-axlarne i dessa klumpiga åkdon voro så grofva, att enligt sägen ett barn kunde sticka hufvudet igenom hjul-nafvet. Till hjul-smörja begagnade man braxna-tarmar, eller ock ett slags stora svarta sniglar, som förekomma i skogarne. Hela redskapen var så enkel, att, enligt de gamlas berättelse, bonden kunde gå åt skogen och på en dag göra sig en bulta-vagn, utan annan redskap än nafvare och yxa. Kärran, hvarpå Thor åkte, har således otvifvelaktigt varit en bulta-kärra och karla-vagnen en bulta-vagn. Tiohärads-lagen talar äfven om vagnlass, så att dessa vagnar varit allmänt brukade i medeltiden. I Wärend hafva de icke alldeles försvunnit förr än under sist förflutna århundradet.
Öfver-redet på en bulta-vagn fick olika namn. Bestod det af spjäl-verk, hvari kunde fästas rörliga sido-stycken eller häckar, fick det namn af horne, hö-horne. Var det af plankor, kallades det en säter; de rörliga sido-bräderna fingo då namn af fjölar.
