landet ännu allmän sädes-räkning och blir redan omtalad i Tiohärads-lagen.
Säden intogs på samma sätt som höet, medelst bärning, förning eller körning. Var det råg, dundrades han först ute på sjelfva åkern, för att undvika spjell (ɔ: spillning). Sådan säd fick då namn af dunder-säd, hvadan och ordet dunder- i sammansättning utmärker förträfflighet. Kördes säden på vagn, så räknades tio trafvar, eller 240 necker, för ett lass. Inläggningen skedde på det sättet, att neckerna lades hvarf-tals med axen inåt, emot och omkring en s. k. ställe, af i midten uppställda sädes-band. Detta är i wärends-målet att lada säd, och hela sädesgolfvet får deraf sitt namn af ett säda-lad. Öfverst i ladet lades ett serskildt lad, flo eller hvarf, med stubben uppåt. Detta lad, som således tjenar säden till ett slags tak, heter i wärends-målet stubba-flo eller stubba-lad. Hela anordningen härrör tydligen ifrån en tid, då man ännu icke hade fasta sädeslador, utan förvarade säden i hässja eller dös ute på fältet.
Sädens tröskning skedde slutligen för hand, medelst slaga. Slagans handfång heter i wärends-målet hannel (m.), och slag-drunsen, som består af en jemntjock träd-kafling, får namn af plägel (m.).
Rensningen skedde genom kastning för öppen vind eller kaste-bör. Den rena säden, som dråsar ned eller faller tyngst vid kastningen, bildar dråsen, säda-dråsen.
Sädes-bruket var ifrån början blott ensädes-bruk, med vår-säd år efter år, utan omlopp eller träda. Detta kallas i domböckerna, med ett
