medeltiden. Visserligen blir lärft flerestädes omtaladt såsom värd-öre; men wärends-målet är ännu tveksamt om benämningar för detta nya vext-ämne, och sammanförer linet med nöt-håret och får-ullen i ett gemensamt ord. To, to-ale, tone, (hvaraf tåne ɔ: barn-linda) äro således i wärends-målet benämningar för alla slags spånads-ämnen, både hår, ull och hör. Tonad är spånad, och to-land är hör-land eller lin-land.
Hören erhåller under sin beredning olika namn. Affallet vid skäktning heter skäkte-fall, och affallet vid häckling delas i topp-to, blånor och näst-häcklor. Så mycket man vid häcklingen på en gång fattar med nypan, är en nyppla, häckla-nyppla. Tågorna, eller det finaste linet, hopläggas i s. k. lockar, hör-lockar. Två lockar, vridna tillsammans, bilda ett vred och tolf vred räknas för en limme.
Redan på räfste-tinget i Wexiö, år 1414, stadgades, att hvar bonde skulle hålla humbla-gård och träd-gård. Odlingen af humle, af de gamle högt skattad såsom krydda på ölet, är sedan dess en folknäring, serdeles vid södra gränsen. I de gamla domböckerna talas flerestädes om humbla-hagar, och år 1749 fann Linné humle-odlingen drifven till större höjd i Stenbrohult och Wirestad, än annorstädes i riket.
Trädgårdar omtalas mera sällan. Redan ifrån uråldrig tid fanns dock vid gårdarne en liten inhägnad med några kål-bjä, kål-bjär, eller kål-sängar, oftast planterade med kål, ärter och bond-bönor. Denna inhägnad fick namn af kålgård. Planterades i kålgården äfven några krydd-vexter, såsom lök, pepparrot, kummin, senap, krasse o. s. v., tillika med
