välluktande blommor (liljor, isop, åbrodd, salvia o. s. v.), så fick inhägnaden namn af krydda-gård. Funnos der tillika några frukt-träd, uppdragna af kärnor, så får en sådan liten träd-gård i domböckerna namn af apel-gård. Apeln är således, ibland våra nordiska frukt-träd, den som först blifvit allmännare i landet odlad.
Kap. V.
Slöjder och handel.
§ 149. Med de enkla närings-fång, som vi
ofvan framställt, förenade vårt lands forntida
inbyggare lika enkla slöjder. De höjde sig således
blott långsamt öfver det första råa natur-tillståndet.
Redan urbyggare-folken hafva dock egt elden,
hvarförutan en mensklig tillvaro under vårt luftstreck
knappast låter tänka sig. När dimman stiger upp
öfver åsarne, heter det derföre ännu, efter gammalt
tal, att »det är trollen, som kölna» (ɔ: göra upp eld).
Om de soldyrkande gotiska stammarne veta vi, att elden hos dem betraktades såsom helig (jfr. § 44). Sådan helig eld var alltid gnid-eld, framkallad genom att ansyls häftigt gnida torrt eke emot annat lösare träd. En gång upptänd tilläts han icke heller att slockna, utan hölls, ännu i gamla