är nemligen knappast mer än några mans-åldrar sedan den gamle Wärends-bonden, med tillhjelp af blott en knif och en yxa af jern, slöjdade nästan alla sina bohags-ting ensamt af träd eller af andra i landet förekommande ämnen. Han utvecklade härvid, likasom än i dag, en beundransvärd fyndighet, och tillgodogjorde sig alstren af sin jord och sina näringar på ett sätt, som återför tanken till de gotiska folkens lefnads-vanor för mer än ett årtusen tillbaka.
För att således först tala om den slöjd, som redan tillhört våra förfäders äldsta vilda natur-lif, så fann den gamle jätten redan der medel att tillfredsställa sina enkla behof. Af djur-skinn gjorde han sig kläder, skorna flätades af näfver och hatten af ene-spån. Af skogens träd byggde han sin boning, som han täckte med gran-bark, eller med björknäfver och torf. Af ihåliga eller urgröpta trädstammar gjorde han sig båtar eller ekor, samt hoar, holkar, tråg och andra större kärl. Af granbark eller näfver förfärdigade han sig skrifvor eller skrefvor, samt skrufvar, näfver-skrufvar, och andra barkekar. Dessa kar, karal, karale, gjordes vattentäta, genom att beckas i sprickor och fogar med kåda. Af tjär-förens rötter bröt han tyre-ved, töre-ved, till tannar eller facklor, och af trädets topp eller skate spingade han stickor, som ännu i landet allmänt brukas till bloss eller lyse. Af gran- eller björke-svegar gjorde han sig hankar till band, och af ene-bast, linde-bast eller elme-bast, snodde han basta-rep. Af granrötter flätade han sig korgar och af fint flätadt linde-bast, stoppadt med staka-mossa eller
