madadun (Eriophorum), gjorde han sig bolstrar och hyenden. Sina eld-kar gjorde han slutligen af ler, på samma sätt som den fattiga Wärends-qvinnan ännu i dag gör sig koke-karale af ett lom-ägg, utvändigt klenadt med lera.
_s123.jpg)
Med öfvergången till boskaps-skötseln utvidgades området för folkets hem-slöjd. Af mjölken, som ännu intager ett betydande rum i landets hushållning, beredde man s. k. samke, eller smör och ost; den senare af flera slag, såsom get-ost, bryn-ost, söt-ost. Af hudar och skinn barkade Wärends-bonden sjelf läder till skor. I brist deraf kokade han fä-klöfvar i vatten och pinnade dem fast under näfver-sulorna på sina låg-skor. Af geta-to eller gethår spann hans qvinna garn, hvaraf hon sydde raggsockar och skämlings-vantar, dem hon sedan valkade i hett vatten. Till nål begagnade hon härvid en ben-skämling, sådan som ännu i landet brukas, gjord af den smala ben-pipan hos svinet. Af nöta-to eller skinna-to spann hon likaledes garn till de ännu i landet brukliga skinna-tos-täcken. Äfven svina-to begagnades till spånad samt till bindemedel i leran vid murning. Af bockens horn gjorde man sig jagt-horn och vall-horn, samt af geta-horn mil till häst-betsel. Oxa-hornet användes til dryckes-horn och till flaskor, af samma slag som Westboarnes bränvins-horn. Af hästens läggben, som klyfdes och slipades, gjorde ynglingarne sina is-läggor. Hinnan, eller
