al-bark, stenmossa; grönt, med tåsta-bär, eller färgmossa o. s. v., på sätt af ålder varit brukligt hos vår svenska allmoge.
Huru den nu brukliga väfstolen efterhand utbildat sig, känna vi icke närmare; men efter all anledning går han i enklare form tillbaka i en aflägsen tid. Hans olika delar heta i Wärends-målet stöttor, refvar, lad och sölf. Ladet har två käftar, emellan hvilka sitter skeden med sina tänder. Sölfven räknas i bund, så att 96 sölf äro ett bund. Skottspolen heter skyttel, ränningen varp (m.) och inslaget öf (n.). Otvifvelaktigt är hela utvexlingen med trampor och nickor en yngre tillsatts. Ifrån början har man väft blott för hand, och ladet (af vb. lägga) har blifvit lyftadt och nedlagdt på öfvet eller inslaget.
Af hem-slöjder, som mera serskildt tillhöra jordbruks-perioden, böra vi slutligen hafva tillagt några ord om trenne, de äldsta och vigtigaste, nemligen mala säd, baka bröd och brygga öl.
Vi hafva i det föregående anmärkt, hurusom våra förfäder ifrån äldsta tid samlade frön af flera slags vilda vexter och deraf kokade gröt. I den gamla jätta-sagan är derföre gröten jättarnes förnämsta föda, likasom denna nordiska national-rätt redan blir omtalad i skapelse-sägnerna om Vår Herres och Sante Pers vandringar.
Den äldsta användningen af säd till föda har ock förmodligen varit såsom krossad och kokad till gröt. Det förra skedde enklast mellan tvänne stenar. Redan tidigt anordnade man dock för mäldens malning ett serskildt redskap, som fick namn af qvarn. Den äldsta qvarnen drogs för hand och bestod af
