två gråstens-hällar, den öfre med ett öga eller öppet hål, hvari säden fälldes ned, och den undre med ett mindre hål för nålen, som varit af träd. Kringvridningen skedde med tillhjelp af en drag-pinne, som löst insattes i en fördjupning å öfverhällen. Gamla qvarnstenar af detta slag bli ännu ofta hittade i de wärendska åker-rören[1], likasom hällar af samma beskaffenhet äfven förekommit i forntida irländska pål-hus eller s. k. Crannoges. Småningom förbättrades denna enkla qvarn, utan att väsendtligt förändras till anordning, och blef slutligen en hand-qvarn, hem-qvarn eller grynqvarn, med nål, segel och lättebro, af det slag som ännu för en mans-ålder tillbaka allmänt förekom i wärendska bondhus.
Handqvarnen, något förstorad och drifven med vatten, var den gamla wärendska kölfvan, kölfve-qvarnen, sqvaltan, sqvalt-qvarnen eller enfotan, hvilken såsom husbehofs-qvarn förekom vid nästan hvar enda gård. Dessa sqvaltor voro mycket små, så att när junker Lindorm Ulfsax på Osaby, år 1631, kom nattetid till Måns Svenssons qvarn i Nöbbele, kunde han, genom att undanhugga syllen, störta hela qvarnen i ån. Enfota blef en sådan sqvalta kallad, på grund af sitt lilla lodrätt stående och enkelt anordnade turbin-hjul.
Den mer eller mindre ofullkomliga produkt, som erhölls vid mäldens malning, bestod af kli eller sådor, gryn, mjöl och mjölska (ɔ: fint mjöl). Alla dessa mjöl-slag, hvilka i äldre tid alltid blandades
- ↑ Sådana forntida qvarnstenar, en öfver-sten, hittad å Sunnanvik, samt öfver- och under-sten, hittade tillsammans i Skatelöf, förvaras å Smålands museum i Wexiö.
