Werland Smed eller Willand Smed är nemligen en rent mythisk gestalt; densamme, som i Eddan heter Völund, i Didriks-sagan Velint, och som under olika namn återfinnes i folksägnen hos Europas flesta äldre och yngre folk. Såsom personifikation af metallernas första bearbetning, går denne Völund således tillbaka i den äldsta brons-åldern. Sägnerna om Smed Smitta eller Hune-Smed äro deremot antagligen yngre, och synas härröra från folk-vandrings-tiden eller den yngre brons-åldern. Såsom lokaliserade i vår gräns-bygd, skulle de till och med kunna föras fram i den äldre jern-åldern, enär jernet är den enda metall, som naturligen förekommer i denna del af landet. Jern-smide, med osmunds-jern af egen sjö-malm eller myr-malm, har således i Wärend tidigt undanträngt det äldre koppar-smidet, hvartill metallen blott kunde erhållas genom bytes-handel med främmande folk, och detta förklarar då helt enkelt lokaliseringen i landet af de gamla Völunds-sägnerna och dessas förblandning med andra yngre hågkomster från den gotiska folk-vandringen.
Om jern-smidet, såsom en gammal wärendsk hem-slöjd, heter det eljest, att den förste som brände kol och gjorde jern, var en som de kalla kola-gubben. Han brukade till sitt smide bara linde-kol, och malmen tog han upp ur sjöarne, såsom de göra än i dag. Mångastädes i landet träffa vi ock urgamla slaggvarp, i Wärends-målet kallade skutor, senne-skutor, sinne-skutor, sinner-högar, hvilka bevisa, att jernsmidet i Wärend går tillbaka i hedenhögs. I Willarp, Mistelås socken, har man ute i stor-skogen påträffat sådana skutor, tillika med spår af gropar, i hvilka man
