fordom, enligt sägen, brukat smälta jern till husbehof. Likaledes har man funnit sinnerskutor i skogen vid Hösön, i Skatelöf socken, hvilken gård ännu hos folket omtalas under namn af Jernsmeds-backen. Ännu på 1500-talet smidde Wärends-boarne sjelfve sina vapen, och omkring år 1612 lät konung Gustaf II Adolf uppbåda alla de bösse-smeder, som i denna del af landet bodde på kronojord, att »rycka till Jönköping» för att smida bössor åt den svenska krigs-hären. År 1621 omtalar domboken, vid Die i Albo härad, en smed eller jerna-vellare, som hade två bälgar, och »som blåste malm och gjorde der jern af». Den 10 Juli 1641 inberättar Landshöfdingen Bengt Bagge till General-Berg-Amtet, »huru såsom en del af allmogen i Sunnerbo härad, af den malm de taga utur mossar och kärr, tillverka Osmunds-jern, menandes dermed begifva sig öfver gränsen att försälja till de danske» [1] o. s. v. — I sammanhang härmed må här anmärkas, att den äldsta vatten-sågen i landet omtalas år 1626, vid Berkvara gård, der »Wälborne Herres, Herr Carl Carlsson Gyllenhjelms sågmöllare stod och skar bräder». En vattensåg heter nemligen i Wärends-målet en saf-mölla eller såg-mölla.
§ 151. I naturligt sammanhang med metallernas allmännare spridning och en långsamt stigande odling, utvecklade sig folkets hem-slöjd efterhand till serskilda yrken eller handtverk. Dessa handtverk utöfvades af vissa handtverkare eller ämbetsmän, hvilka fordom, likasom än i dag, oftast tillika voro jordbrukare. Vi finna derföre deras yrken
- ↑ Jernkontorets Annaler 1845, Häft. I, s. 27.
