handelsfärder och utvandringar, likasom redan den första invandringen i landet otvifvelaktigt kommit ifrån denna sida. Man hade dock äfven åt detta håll att genomfara milslånga öde skogar vid den gamla riksgränsen, och möttes, vid inträdet i de fordna danska landskapen, af ett national-hat, som funnit en riklig näring under de långvariga gränse-krigen. Åt norr var deremot förhållandet ännu sämre; ty man skulle der öfverstiga den vilda småländska midtel-åsen och hade att färdas igenom en nästan obebygd skogstrakt, sträckande sig ifrån Wärends norra gränse-skogar inemot stranden af sjön Wettern. Ännu för en mansålder tillbaka blefvo ock färder åt detta håll blott sällan företagna, och de gamla Wärends-gubbarne egde derföre en jemförelsevis blott ringa kännedom om hela den öfra delen af vårt fädernesland.
Med denna allmänna isolering, som naturligen berodde af landets geografiska läge och politiska förhållanden, förenade sig en annan mera enskild, beroende af folkets eget lefnadssätt. Wärendsboarne voro nemligen, såsom vi redan anmärkt, af ålder ett boskaps-idkande folk. De tvingades häraf, att utbreda sig öfver en vidsträckt yta, och begynte redan tidigt att från de gamla bol-byarne göra utflyttningar till enstaka-hemman, på by-allmänningen, härads-allmänningen eller lands-allmänningen. Wärendsbon kom således att lefva jemförelsevis ensam, både såsom folk och såsom enskild. Detta förklarar många egenheter i hans fordom föga samhälliga skogsbo-lynne, medan det å andra sidan var gynnsamt för bevarandet af ärfda forntida seder, föreställningar och samhälls-bruk. I verkligheten kom
