ock denna uråldriga bygd att qvarstå såsom en väl bibehållen lefvande fornlemning, ända till långt fram i en nyare tid, sedan den svenska riksgränsen blifvit flyttad ut till hafvet.
Vid sådant förhållande sammanfaller historien om landets uppodling med historien om dess färda-vägar. Dessa voro nemligen till en början blott de naturliga vattenvägarne, på hvilka den äldsta befolkningen inträngde i landet, och öfver hvilka den ene strand-byggaren underhöll förbindelsen med den andre. Småningom trampades dock af menniskans fot ett spår, som öfver skogen ledde till närmaste gård. Ett sådant spår heter i Wärends-målet, såsom i den öfriga svenskan, en stig, gångstig. Boskapen, som morgon och afton drefs vall, till klöfve-trädet och ifrån, trampade ock upp en stig, som ledde till bys. En sådan fä-stig heter i Wärends-målet en drefvel. Stigen och drefveln förbättrades efter hand, genom utläggande på sanka ställen af vasar, eller rishögar, samt af kaflar, kaflingar, eller unga trädstammar. En sådan väg, broad med tvärs lagda träd, heter ännu i Wärend kafla-bro eller kaflinga-bro, och att så bygga vägen är att broa. Öfver bäckar och åar kastade man vidare en spång eller flera spänger af naturliga trädstammar. Sålunda bildades en öfver-gång, eller ett gänge, som stundom var försedt med ett enkelt räcke och då fick namn af hållgänge. Gänget eller spängerna utbyttes slutligen emot en enkel bro af stockar, hvilande på syllar, och dermed var vägen färdig.
Den enkla gångstigen utbildades på detta sätt, under århundradens förlopp, småningom till en
