främmande kram-varor. Detta hette i den tidens lagspråk, att göra tröskla-köp eller bedrifva landköp.
Från svenska sidan skedde varu-utförseln till Danmark genom s. k. färda-karlar, hvilka företogo köpstads-färder, »till köpstads», »utåt städerna», »utåt Danmark», vanligen till Malmö eller Rotneby, i väpnade och manstarka följen, som ännu i domböckerna bli omtalade under namn af stallbrödra-lag. Färda-karlar, som på detta sätt lagt följe för en köpstads-färd, voro under resan hvarandras stallbröder och förpligtade till ömsesidigt bistånd och försvar. Under sjelfva färden iakttogs en noggrann ordning. Godset, som antingen kunde vara eget eller emottaget i uppdrag, då det säges vara handfånget och sänninga-gods, inlades i packor, hvilka efter sin klufna form fingo namn af klöf, och fördes, efter gammal Wärends-sed, på häst-ryggen. Att lasta hästarne med sådana klöf, var i gamla Wärends-målet att klöfja hästarne. Under betena eller hvilo-stunderna lade man af klöfven och stallbröderna höllo ömsevis tillsyn öfver godset. På vissa ställen under vägen måtte hvar och en, som för första gången gjorde sin köpstads-färd, bjuda hela stallbrödra-laget på öl. Sådant hette att dricka sina hönser, lägga sina hönser ut. Stallbröderna sjelfva färdades för öfrigt dels till fots, ledande hästen vid tygeln, hvilket är att draga, draga fram, dels ock till häst, som är att fara eller färdas; men de uppträdde alltid fullt väpnade, efter som landets sed och tidens förhållanden nödvändigt kräfde.
En sådan gammaldags köpstads-färd saknade nemligen hvarken sina äfventyr eller sina faror, och
