landets domböcker gömma ännu hågkomsten af strider och dråp emellan stallbröderna inbördes, öfverfall och röfverier af stigmän på de vilda gränse-skogarne, samt blodiga slagsmål med danskarne, d. v. s. Gydingarne eller Skåningarne. På den oroliga gamla gränsen, likasom inom det oftast fiendtliga grannlandet, var det således i äldre tid icke rådligt att draga fram annorlunda än i manstarka följen, och vi anföra här exempelvis ett wärendskt rese-äfventyr, ännu så sent som emot slutet af kon. Gustaf II Adolfs regering.
Det hände sig omkring år 1626, att en man ifrån Wierstads socken, vid namn Ingemar Lasseson i Arnanäs, och en hans granne voro dragna deras köpstads-resa till Christianstad. Som de redo ut ur staden på hemvägen, kommo två danskar, druckna och hel-galna efter dem, sittande på en vagn och bedjandes dem rida ur vägen i pockers namn. Stallbröderna veko straxt af vägen och läto danskarne åka förbi.
Som nu danskarne åkte fram, fick Ingemar se hvar de hade på vagnen en bytta, och frågade om de ville sälja byttan. Härtill svarade de ja; men när Ingemar tog detta för alfvar, begynte de göra sig vreda, svärja och bannas, och sprungo begge på en gång af vagnen med sina yxor i handen. Stallbröderna redo nu undan; men danskarne satte sig på vagnen och åkte efter. Danskarne sprungo så åter af vagnen; men ännu redo stallbröderna undan. Slutligen satte sig danskarne tredje resan på vagnen igen, körde flux efter, skriade och ropade, och följde så tätt efter svenskarne en stor half mil, att hästarne
