tillstånd, utan ock de första enkla dragen af dess historia, och förtjena en synnerlig uppmärksamhet, på en gång af ethnologen och af språk-forskaren.
Företaga vi således en flygtig granskning af det allmännaste ord-förrådet i de wärendska gårdnamnen, så finna vi begreppet om ett vatten af olika beskaffenhet, uttryckt, i enkel form eller i sammansättning, med orden: mar (ɔ: stor sjö), före (ɔ: sjö), und (ɔ: sjö), fjord (ɔ: fjärd), ång (ɔ: vik), os (ɔ: å-mynning), qvill (ɔ: förgrening af en å), sal, sele (ɔ: lugn-vatten emellan forssar), ström, fors, värme (ɔ: brusande vattenfall), stämma (ɔ: uppdämdt vatten), å, bäck, göl, rås (ɔ: skogs-kärr), kärr, kurra (ɔ: litet kärr), myr (ɔ: mosse), lagg (ɔ: kant af en mosse), mad, veke (ɔ: ängs-vall, som höst och vår öfversvämmas af ån), ved, veda (ɔ: sank äng, som öfversvämmas), fen (ɔ: kärr-äng), löt (ɔ: sank äng).
Läge i sjö eller vid vatten uttryckes ock genom sammansättning med ordet ö, gen. pl. öija, holm, ör (ɔ: strand), näs, ed, nabb (ɔ: udde), vara (ɔ: strand-remsa). I afseende på detta ord, som förekommer i sammansättningarne Berk-vara, Biskops-vara, Konungs-vara, Sali-vara, m. fl., bör anmärkas, att Blekings strandbygd ännu i folk-målet heter Varan. Rimligtvis är detta samma ord som vårt Vären, Värend. Vären, Värens-land skulle då ifrån början bemärka sjelfva den äldsta strandbygden invid de stora wärendska sjöarne.
För att uttrycka läge på berg och höjder, brukas i de wärendska gård-namnen sammansättningar med orden: köl (f. ex. Wild-köl), berg, hofda (gen. pl. af hofvod), skalle, skärf (ɔ: sten-skärf),
