skruf (ɔ: berg-skrefva), ås (gen. pl. Asa), kull (ɔ: kulle), lid (ɔ: backe), brink (ɔ: brant backe).
Skog och skogs-natur af olika beskaffenhet uttryckes, enkelt eller i sammansättning, med orden: skog (ɔ: barr-skog), ved (ɔ: skog), mo (ɔ: skog på sand-jord), före, fere (ɔ: furu-skog), gräne (ɔ: gran-skog), hult, hylta (ɔ: löf-skog), horf, horfva, hvarf (f. ex. Horf-hult, Ek-horfva, Eke-hvarven ɔ: tätt snår af löfskog), eke (ɔ: eke-skog), böke (ɔ: bok-skog), birke, björke (björk-skog), hässle (snår af hassel-buskar).
En redan påbegynt röjning af skogen samt tillgodogörandet af den naturliga ängs-vallen uttrycker sig, enkelt eller i sammansättning, med orden: ryd, röd, rödja (ɔ: röjning), bråna (ɔ: bränd skog, svedja), fall, fälla (ɔ: nedfälld skog), alster (af vb. ala, alstra ɔ: naturlig ängs-vall), slåttra (ɔ: slog, slåtter-äng), slätt, vång (ɔ: äng), bol (äng invid byn).
Landets utskiftning i jord-lotter af olika beskaffenhet, och dessa lotters inhägning, uttryckes i sammansättning med orden: måle (ɔ: utmål, utskift), skede (ɔ:gränse-skillnad, f. ex. Landa-skede), sträte (ɔ: större, inhägnadt jordstycke), lycka, locka (ɔ: inhägnadt svedjeland), tvet (ɔ: inhägnad fälla), hage (ɔ: inhägnad betes-vall), gärde (ɔ: inhägnad ängs-vall), fåll (ɔ: liten inhägnad), tång (ɔ: jordstycke af långlagd form), remm, remma (ɔ: jord-remsa), hörn, hörna, vrå.
En redan påbegynt uppodling af jorden uttryckes i gård-namn med orden: rör, bråt, bråte (ɔ: uppbrutet fält), vret (ɔ: plöjdt fält).
